Vi reste oss ur Graven

Jag och Martin har rest igen. Vi reste till Gravmark med Anna som körde. Varje sommar är det festival i denna lilla by. Det beror mest på att hippa Umeå-bor skaffat sig en fristad(?) här och sedan utvecklat någon form av lappsjuka. Jag känner igen det.

Man bor på vackra platser, hyfsat nära sina vänner i Umeå, men sen vägrar de ändå ta sig tid att hälsa på. Man måste blåsa i trumpeten. Man måste ordna en fest. Då kommer de.

Gravmark var en vacker plats. Det fanns en scen och olika konstellationer av musiker framförde modern musik på elektriska instrument. Jag och Martin hade köpt med oss ett pick-nick vin där flaskan kom med en mugg. Detta var väldigt praktiskt då man lätt kunde förtära drycken. Man slapp halsa som på Vasaplan och kunde samtidigt hålla en nonchalant profil i gräset. Anna körde som sagt. Det var hennes första misstag.

Det riktiga äventyret började när eftermiddagen kom. Anna åkte hem. Det var hennes andra misstag.

Jag och Martin, frimodiga efter vårt alkoholintag, hade planerat i förväg. Vi tog våra sovsäckar ur bilen och vinkade adjö. Vi var lämnade som två äventyrare på främmande mark. Det var inte olikt det militära och någon slags operation. Uppdraget var att hitta efterfesten.

Jag lyckades snabbt hitta platsen ifråga i och med att jag fick skjuts av en gäng infödingar som passerande i bil. I bilen upplyste en främmande människa mig om min systerns tidigare partners vilket skapade en märklig stämning. Var Martin tog vägen vet jag inte, men jag hade senare ett mobilsvar-meddelande där han skrek att jag åkte åt fel håll. Detta var inte sant.

Det var mörker. Det fanns mystiska ljus i skogen, men de var vi inte rädda för. Sen gick jag till en stuga och sova. Martin mötte jag inte förren nästa morgon. Han hade till en början sovit i skogen med huvudet i sin ryggsäck men myggen vann. Även han hittade stugan.

Det finns fritidsaktiviteter i Gravmark. Hockey till exempel.

Min fiende satt vid ett tillfälle ivägen. Typiskt fienden.

Det var soligt.

Och så här såg scenen ut dagen efter då jag var bakisskakis. En helt annan grej än tidigare.

Den nya världen

Min gamla chef jobbade en period inom det stockholmska museväsendet och hon har berättat om då de hade grupp med kinesiska turister på en guidad tur. De asiatiska resenärerna var väldigt imponerade över gamla stan tills de förstod att guiden pratade om 1500-talet EFTER Kristus. Genast var de väldigt oimponerade. Efter Kristus var ju typ igår, då de kinesiska kejsarna redan åkte runt på hoover boards. Men till och med jämfört med gamla stan är Amerika en ung nation.

Som jag förstått historien, genom böcker och Simpsons, flyttade pilgrimerna till Amerika eftersom de inte fick ha frikyrkor eller gifta sig med sina kusiner i Europa. De sökte en fristad där de fick dyrka fritt och äkta sina attraktiva släktingar. De välkomnade alla och det har, sedan de jagat bort indianerna och grundat nationen, frodats en stor öppenhet. Alla är välkomna.

Särskilt i Las Vegas eftersträvar man att vara som folk är mest. De vill smälta in, tala med bönder på bönders vis och få besökare att känna sig hemma. Varför skulle man annars bygga upp repliker av andra länders städer ute i öknen?

Vi besökte Paris

Vi flanerade med tyskarna

Ett annat tecken på detta är att det är ingen som bor i Las Vegas som har fötts där. Ja, utom Andre Agassi och The Killers då. Alla flyttar dit för att känna pulsen och leva i hela världen utan att behöva skaffa pass. Det är fint på nåt sätt. På baren i Mandaley Bay kom jag i samspråk med ett par från Texas eftersom de kände gemenskap med mig. Det som förenade oss var att vi talade med accent. 

/ Anders

I Amerika har man under lång tid utveckla sin gastronomiska tradition. Man kan tala om i huvudsak fem olika matgrupper; kött, mackor, mjölmat, ägg och kyckling. På vår resa betade vi flitigt av de fyra första och kunde njuta mycket och länge.

Hamburgarna i detta land är utöver de slaskiga ursäkter till mat vi får leva med. Till och med McDonalds burgare var stilrena, välsmakande och matigare än man kunde önska. Den bästa hamburgaren åt vi dock på Fatburger i Vancouver, något som även finns dokumenterat i bloggen även om ni får scrolla ned. 

Mjölmaten får man i pannkakorna och så är det äggen. Jag har aldrig stött på ett folk som älskar ägg så mycket. Det går inte att beställa frukost utan att få en okläckt hönsgård vid sidan om. Martin, han gillar ju ägg, men vi andra får det svårt.

Efter bröllopet var vi bakis. Vi var bakishungriga och gick till vårt stammishak (det finns över hela nordamerika) Denny's. Det var Denny himself som serverade oss. Han såg hur det var fatt och frågade rakt ut: Ok grabbar, är ni hungriga eller riktigt hungriga. Vi svarade att vi ville få det vi kunde tåla och han beställde The Lumberjack Slam åt oss.

Herre min skapare. Det var mat nog att föda ett mindre land. Jag dog efter en tredjedel men Martin gav inte upp. "Lämna mig" sa jag. "Fortsätt utan mig". Men han tog mig kragen och vi pressade i oss mer rösti, mer pannkakor. Jag tog mig även an det förrädiska äggen. Sen blev det amerikansk fruskost-koma.

/ Anders

Glitter och glamour - Allt en pojke vill ha

Det kulturella livet i Amerika är knutet till en sorglös sång- och dans-tradition som Amerika har roat världen med under de år som landet har funnits. Det är en relativt sorglös tradition som även om det handlar om brustna hjärtan gärna har en positiv knorr, som "Det här var sista gången, karljävel!" Eller "Jag är en modern tjej och jag köper min egen middag. Karljävel!".

Amerikas största entertainer föddes som Wladziu Valentino Liberace den 16 maj för 1919. Han spelade på sitt piano så kvinnorna grät. I början var det svårt. Han fick slita på sjaskiga hak och i nakenrevyer. Men sen kom Vegas och år 1955 tjänade han 50,000 dollar i veckan. Det var bara början. Han bar pälsar gjorda av svansarna från 500 hon-minkar och som vägde 300 kg, han klädde sina bilar i swarovskikristaller, han opererade sin påstådda pojkvän till sin egen avbild. 

Han var kungen av bling!

Liberace (eller Lee som vi kallar honom) tjänar som en stor inspirationskälla för många kommande musiker. Hans skapande är ständigt närvarande i den musik som komponeras även på lokalt håll. Rock artists vi känner igen ger honom två Hang Loose av två möjliga.

/ Anders

Stor, större, bäst

De förenta staterna är inte bara ett stort land. De bygger även stora hus, åker i stora bilar och är stora själv. Less is more är ett begrepp som bara etablerat sig inom en smal, minimalistisk, vänstervridet intellektuell del av vissa universitet och konstskolor. Och tacka Gud för det! Gud ske pris.

Det kanske inte är politiskt korrekt, men när jag och min kompanjon hämtade ut vår hyrbil på McCarran Airport hade vi bokat en SUV. Det betyder Super Ultimat Värsting-bil. Flickan i kassan undrade om vi inte ville uppgradera oss till en större bil, så att vi fick gott om utrymme på resan?

Paniken infann sig.  Skulle vi inte få gott om plats? Hade vi bokat den amerikanska motsvarigheten till Fiat Punto? Det fanns bara en sak att göra. Punga ut med 77 dollar extra och få det utrymme vi förtjänade. Den bilen tjänade oss väl. Den kom med eget postnummer, höll oss sval i öknen och gott om plats hade vi.

Storleken i Amerika gör sig påmind överallt. Man möter stora människor var än man går. Det är inte bara de tjocka, även om de har det förspänt med scooter-uthyrning på casinona. Nej, det är även människor som ser ut som om de ramlat ut ur Conan Barbaren. 

Jag skulle med en kvalificerad gissning gissa att genomsnittslängden för den amerikanska mannen är 2 meter och 10 cm. Och grova är de. Det är inte de man vill plojragga på utanför Krogen Krogen eller Rena Röding. Det blir inte mycket till fight. De sväljer dig hel.

Anmärkningsvärda är även amerikanens fötter. Storlek 13, eller 47,5 som vi kallar det, verkar vara standard på de skoaffärer vi frekvent besökte. När jag och Martin spelade bowling spelade vi på banan bredvid en familj där den 14-åriga dottern sportade ett par heta bowlingpjuck i storlek 44,5. Det är med andra ord 2 storlekar mer än vad Martin får ned sina europeiska fötter i.

Nåväl, det främsta upptäckten när det gäller storleken är storleken på ölen. När vi mötte den roliga tanten i affären var vi på uppdrag att köpa öl. Och vilka öl sen. 

Beskåda storleken på denna Corona och denna Fosters. De såldes som 75:or. Till den förstnämnda gick det åt ett mindre limeträd.

Anders

Om att vara hootchi

Tanten i spritaffären var en rolig prick. Kön som jag stod i hölls upp av tre partysugna öststats-tjejer som skulle köpa champagne och kaluha och sedan dra vidare med en snubbe som väntade i en limo utanför. Jag vill inte göra några som helst generaliserande uttalanden men när damen dansade förbi och sjöng "Hootchi, hootchi, hootchi" var hon inte långt från sanningen. 

Det här med hootchi mamas var inte så utbrett som man kunde tro. En sen natt när jag och Martin hade tröttnat på att leggas drog vi på oss kostymerna och spelade ut alla våra världsvana kort. Det fungerade och vi togs för vuxna. När vi drog oss hemåt vid halv 3-tiden mötte vi två tjejer på ett rullband. En av dem tyckte vi var stiliga och sa: Oh, don't you look nice. Have you just got off work. Vi sa: Nej.

So are you going partying frågade hon? Martin förklarade att vi var trötta varpå hon frågade om han ville ha massage. Han betackade sig och hon hoppades att vi skulle sova gott även om det inte skulle vara lika gott som om hon var med.

Härpå utbröt meningsskiljeaktigheter mellan mig och min resekamrat. Martin menade att hon var vad vi kan kalla en yrkesarbetande tjej medan jag tror att vi just bevittnat det amerikanska tio-i-två-ragget. Vad tror ni?

Anders

Att bli leggad.

Det här med att fråga om legitimation verkar vara high fashion i staterna. Eftersom det var varmt i Vegas gled jag och Anders mestadels runt i shorts. Alla sjaviga amerikaner gjorde samma sak så vi antog att det helt enkelt är så man klär sig där borta. Men åter till saken. Att bli leggad...

Exempel 1:

En morgon när vi bodde på The Sahara och skulle gå för att äta frukost stannade vi till vid en av alla tusentals enarmade banditer. Efter att vi matat maskinen med några dollar närmade sig en av casinot anställd man. Han bad att få se min legitimaiton eftersom man enligt lag måste vara minst 21 år för att få ägna sig åt spel och dobbel i staten Nevada. När han kisande läste sig till att jag i år inträder i den gyllene skinnväståldern tappade han hakan. "Almost 30 years old and dressed like that!" sa han och syftade på min t-shirt och mina shorts. Anders klarade sig tack vare sitt magnifika skägg.

 Exempel 2:

Våran sista kväll i Vegas skulle firas och det med besked! Vi hasade iväg till en liquer store i närheten av hotellet och plockade på oss varsin öl. Ja, vi vet minsann hur man festar. Jag ställde mig i kön och väntade på min tur. När jag äntligen kom fram möttes jag av ett "You know I'm gonna id you?" varpå jag plockade fram mitt körkort. Damen i kassan tittade på mitt körkort och utbrast: "With a honey sweet face like that you should be asked for id for the rest of your life!"

Nu vill jag odla skägg...

Martin

Musso & Frank's

Musso och Frank's är ett stilrent vattenhål i Los Angeles, helt olikt det som Martin besökte på The Green Door. Detta är baren där Charlie Chaplin drack och där äldre herrar i röda kavajer och svart fluga blandar gudabenådade drinkar till ett överkomligt pris. 

Faktum är att de öppnade 1919 och är den äldsta baren som fortfarande håller igång i Hollywood. Jag och Martin kom dit ganska sent, de stänger redan kl. 23 och slog oss ned i baren. 

Jag beställde en Manhattan medan Martin beställde en Gin Fizz (han är svag för de där märkliga blandningarna). Gin Fizz hade herrarna i röda kavajer och svart fluga aldrig hört talas om. Martin förklarade ingredienserna och sen blandade de något som, jag antar, de tyckte var ett mycket bättre alternativ.

Vi kom i slang med en skådespelare som hette Mike som berättade om sitt liv i Tinseltown. Han ljög som en häst travade. 

Han berättade om när Slash hade gått fel och knackat på hans dörr. Han skulle egentligen till Scott Weiland som bodde två hus ned på gatan. Av en händelse berättade Slash den egentliga anledningen till varför Guns n Roses hade splittrats. På turné i Afrika krävde Axl att bandet skulle skriva över alla rättigheter till namnet till honom, annars skulle han dra. Slash, Duff, Matt och den där snubben som spelar synth men ingen riktigt vet om han är med i bandet eller inte, skrev på kontraktet för de vill rocka den afrikanska kontinenten. När de kom tillbaka till USA sa de "fuck you" med ful-fingret och hoppade av bandet. Sen bildade de Velvet Revolver och visade vem i Gunsen som hade all talang. Det var Axl.

Mike berättade om sin bästa kompis Seth Green (från bla Austin Powers-filmerna) som snart skulle komma till baren. Han kom aldrig. Han berättade om sin fru som var med i Cityakuten, om sina kommande filmer (som inte verkar vara i produktion) och sin tid som professionell basebollspelare och skådis i Days of our lives. Han hade tjänat 28000 dollar i månaden. 

Han älskade Coldplay till döden, drack martini och sitter nog fortfarande på Musso & Frank's och ljuger som han gör varje kväll. Det var ett trevligt möte.

/ Anders

A tale about wearing a tie - a decadent European tradition

Vi är tillbaka i Sverige. Amerika vet hur man tar betalt för sitt Internet och vår rundresa på den amerikanska västkusten får berättas i efterhand. Men alla goda reseskildringar publiceras i efterhand, se bara på Robert Byrons "Vägen till Oxanien".

Det finns mycket att berätta och jag väljer att fortsätta vår berättelse i Vancouver. Bröllopet var som sagt en saga. Baren var fri. Alla var vackra. En intressant observation var att det här med att klä upp sig verkar betraktas som en dekadent europeisk tradition. 

Jag svär vid Gud, jag såg en karl med shorts. Så jag och Martin framstod som riktigt dekadenta i våra dyra kostymer. På efterfesten, som inleddes med klagomål från grannarna redan innan vi kom dit, väckte min matchning av orangea strumpor och slips stor uppskattning, bland annat av en tjej som "was in fashion". En mycket berusad dam, som ville lära känna Martin betydligt närmare än vad som vore lämpligt, fick det dock inte matchningen att gå ihop. Det var för gay. 

Som ni kanske vet så agerade brudparet själva värdpar och de gjorde det med den äran. De framförde även en fin version av "Endless love". Jag försökte mig på att hålla ett tal och framförde även en hälsning från Malte, Gabbi och Theo. Men jag blev lite tjock i halsen och jag vet inte riktigt hur mycket som gick fram av just det. Men de fattade vinken.

I nästa avsnitt tror jag att jag åker till L.A. 

/ Anders

Möte med en toalettentrepenör. (Bilden har inget med klubben att göra).

Det hade blivit torsdagskväll i Hollywood och för att släcka törsten gick jag och Anders till en klubb kallad "The Green Door". Vi hade letat på nätet efter roliga klubbar i L.A. och den här verkade helt okej och dessutom låg den nära vårt (grupp?)boende. Sagt och gjort, vi gled in på klubben och beställde varsin whisky sour av den vänliga kvinnan i baren. Drinkarna slank, på grund av värmen, ner ganska fort så vi beställde varsin till.

Efter ett tag började behovet av en toalett bli övermäktigt så jag beslöt mig för att leta efter en dito. Jag öppnade dörr efter dörr men lyckades av någon underlig anledning bara finna olika vägar ut ur klubben. Men så till slut gläntade jag på en dörr som visade sig höra till en toalett. Men jag var inte ensam där inne.

En stor svart man välkomnade mig med orden: "Come in my man. Everybody needs a waterhole". Han satt ihopkurad på en liten pall och vek endollarsedlar som han sedan prydligt la i en matlådeliknande plastbunke. Eftersom toaletten var av ungefär samma storlek som hemma i min enrummare kändes det hela inte helt bekvämt men nöden har ju som bekant ingen lag. Jag gjorde det jag skulle och fick sedan uppleva njutningen i av att en vuxen man vrider på vattenkranen åt mig, trycker ut tvål i mina händer, tittar på när jag tvättar mig för att sedan torka mig med en pappersservet. Det var fantastiskt.

Martin

I Lalaland

Som världsomseglare i den moderna världen har man inte alltid möjligheten att kommunicera med omvärlden på det modernaste sättet. Vi är på intet sätt tvingade till att telegrafera eller sända iväg brevduvor men vårt uppdrag att kartlägga seder och bruk i den Nya Världen gör att vi inte kan sitta framför en dator och datorisera som vi vill.

Vi är i Los Angeles. Änglarnas stad och även staden för 90210 och Lagens Änglar. För er som inte besökt Walk of Fame kan vi meddela att vilken scripta som helst i Tinseltown verkar ha en stjärna. När jag såg att Kenny G och nån snubbe som kallar sig Charles Champlin fått stjärnor så tappade jag respekten. Charles Champlin är vad vi kan bedöma en Charlie Chaplin-imitatör. 

Igår promenerade vi närmare 1,5 mil för att ta oss till Hustlerbutiken på Sunset. Det är en trevlig butik med tillmötesgående personal som rymmer mer porno än man kan föreställa sig. Att det har gjorts så mycket porr! Vi blev dock leggade innan vi gick in. Detta är också något som är förekommande i USA. Man leggas precis hela tiden, och inte sällan av någon som är yngre än dig själv. 

I Las Vegas tog de leg på oss och kommenterade vår egentliga ålder med: But why are you wearing those clothes? I tullen till Kanada trodde de att Martin hade falskt pass eftersom han såg så mycket äldre ut på kortet. Mitt skägg klarade mig den gången men inte här. Här är visst alla under 21. Men det kommer sig väl av att alla vill vara det och skriver så på sina cv's. 

Det ryms mycket drömmar i den här staden och vi möter de som både fortsätter att drömma om det stora breaket men också de som fått drömmarna krossade. Det är de som står och skriker på gatan.

Anders

Från Vegas till Van City

Som världsresenär måste man vara inställd på att kastas mellan ytterligheterna. Från Las Vegas låtsasvärld, där allt är större än livet, frukosten serveras kl. 23 och termometern visar plus 40, har vi vaknat i ett gemytligare Vancouver med duggregn och behagliga 21 grader.

Las Vegas är ett äventyr även om vår upptäcktsfärd begränsades av förseningen. Första dagen behandlade spelautomaterna mig väldigt väl och än så länge ligger jag plus. Förhoppningsvis fortsätter det så.

Martin och jag inkvarterat oss på Century Plaza Hotel & Spa där vi bor ståndsmässigt på 23:e våningen i en egen svit med vardagsrum, sovrum och kök. Utsikten är över staden och vi möter morgonen på balkongen. Jag står vid räcket och Martin närmare väggen. Han förutser att huset ska välta. Jag lever på gränsen.

I går vigdes Ola och Christie i en mycket vacker borgerlig ceremoni. Dryga 60-talet gäster bjöds på en fantastisk middag med vin som man aldrig hann dricka ur innan glaset fylldes på. Brudparet bjöd även på en fin föreställning när de framförde "Endless love" under middagen. Det skålades, dansades och glammades och vid halv 4 sov vi som två små grisar.

Anders

Tre flygplatser och en flytande lunch.

Efter ett svettigt dygn i Sin City kan vi bara konstatera att den långa resan från Sverige var mödan väl värd. Den långa resan, kanske ni då undrar? Jo, Us Airways hade nämligen ordnat så att planet som skulle ta oss från Sverige till The Us of A var ungefär 35 timmar försenat. Detta resulterade i en ansenlig mängd promenader fram och tillbaka genom säkerhetskontrollen samt en natt på Park Inn i Arlanda stad och en natt på Ramada i Philadelphia. 

Men jag ska inte klaga.  Vi har blivit rikligt kompenserade. I mitt kommande beundrarbrev till Us Airways kan jag nu ödmjukt tacka för ett paket juice, en muffin samt ett glas mousserande vin.

Vår första dag i Las Vegas ägnade vi åt att strosa längs med The Strip. Solen stekte på vår bleka hud och kvicksilvret hade letat sig upp till 43 grader. Detta i kombination med en ganska stark vind gjorde att vi sökte skydd inne på Wynn där vi avnjöt en så kallad liquid lunch bestående en frisk savory martini och en läskande öl. Resten av dagen och kvällen tillbringades i ett jetlagat töcken ackompanjerat av spelmaskinernas uppfodrande plingande.

Martin